Lina Emilsson, Medicin, UU

Stöd till medicinsk forskning vid Uppsala universitet

Göran Gustafssons stiftelse stöder medicinsk forskning vid Uppsala universitet, främst genom att under en treårsperiod ge ett väsentligt bidrag till lönen för unga forskare på docentnivå. Ny mottagare av detta stöd är Lina Emilsson.

Pristagare 2011
Lina Emilsson

Lina Emilsson är född 1973 i Norrtälje. Efter studentexamen och språkstudier i Belgien började hon 1995 att studera vid Uppsala universitet. Där bedrev hon också forskarstudier vid institutionen för Genetik och Patologi och disputerade 2005 på en avhandling om Alzheimers sjukdom. Efter disputation har hon varit delaktig i flera vetenskapliga projekt med bas vid Uppsala universitet, och arbetat som postdoktor vid institutionerna för Fysiologi och Utvecklingsbiologi samt Genetik och Patologi. Sedan 2007 är Lina Emilsson verksam vid institutionen för Neurovetenskap i gruppen för Genetisk Utvecklingsbiologi. Hon har finansierats av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning och Hjärnfonden. Nu etablerar hon sin egen forskning för att förstå samspelet mellan nervceller och hur dessa påverkar hjärnans funktion vid neurodegeneration, missbruk samt psykisk sjukdom

Emilsson beskriver sin forskning så här:
Jag är intresserad av att förstå hur högre hjärnfunktioner, så som förmågan att tänka logiskt, minnas och lära, fungerar på gen- och nervcellsnivå, samt hur hjärnans molekylära balans förändras vid sjukdom. Detta undersöker jag ur ett prekliniskt och kliniskt perspektiv genom att kombinera studier av djurmodeller med undersökningar baserade på patienter med en specifik diagnostiserad hjärnsjukdom. De senaste åren har jag drivit ett projekt där vi har identifierat en molekyl (ett protein) som påverkar belöningssystemet i hjärnan. Vi har visat att om detta protein saknas hos möss så leder det till en ökad känslighet för dopamin-frisättande (”belönings-”) droger, som amfetamin, kokain och alkohol.

Humangenetiska studier har dessutom identifierat genetiska förändringar av detta protein hos patienter som lider av alkoholism. Via stöd från Göran Gustafssons Stiftelse kommer jag nu att fortsätta att studera belöningssystemet, men även andra hjärnregioner och nervcellskretsar som är viktiga för kognitiva och emotionella egenskaper. Min forskning har betydelse för att ge ökad kunskap om hur specifika gener/proteiner påverkar funktionen hos nervceller och nervcellskretsar och vad som händer med dessa då en person drabbas av sjukdom.

Charlotte Platzer-Björkman, Teknisk fysik, UU

Pristagare 2011
Charlotte Platzer-Björkman

Charlotte Platzer-Björkman är född i Uppsala 1976, avlade studentexamen vid Katedralskolan 1995, blev civilingenjör i Teknisk Fysik vid Uppsala Universitet 2001 och teknologie doktor i elektronik vid Uppsala Universitet 2006. Hon har tillbringat ett år vid Institutt for Energiteknikk utanför Oslo 2009, och är sedan december 2010 docent samt biträdande lektor vid avdelningen för Fasta Tillståndets Elektronik, Uppsala Universitet.

Platzer-Björkman beskriver sin forskning så här:
Min forskning rör tunnfilmsmaterial med användning i solceller. För att solceller ska kunna bidra till vår energiförsörjning i stor skala krävs att de är billiga att tillverka och samtidigt effektiva och stabila. Billig tillverkning innebär material med många defekter, vilket som regel leder till elektriska förluster. De material som är mest intressanta för solceller är de som visar låga förluster trots stor mängd defekter av olika slag. I min forskning fokuserar jag på hur materialegenskaper och gränsytor påverkar funktion och förluster hos solceller. Jag har till största del arbetat med Cu(In,Ga)Se2, kallat CIGS, men även med metallhydrider och multikristallina kiselsolceller under mitt år i Norge.

Jag har också intresserat mig för hur ljusinducerade förändringar av elektriska egenskaper hos vissa material påverkar solceller. Sedan 2010 arbetar jag med ett nytt lovande solcellsmaterial, Cu2ZnSn(S,Se)2, kallat CZTS, som inte innehåller några sällsynta eller skadliga grundämnen. Målet för forskningen är att kontrollera filmtillväxt och att förstå hur filmkvalitet, sammansättning, segregering av sekundärfaser samt gränsytor mot kontaktmaterial påverkar optiska och elektriska förluster i dessa solceller.

Henrik Hult, Teknisk fysik, KTH

Pristagare 2011
Henrik Hult

Henrik Hult är född i Stockholm 1975, avlade studentexamen vid Åsö Gymnasium 1994, blev civilingenjör i Teknisk Fysik vid KTH 2000 och teknologie doktor i Matematisk Statistik vid KTH 2003. Han har tillbringat ett år som postdoktor vid Köpenhamns Universitet 2004,  1 ½  år som postdoktor vid Cornell University 2005-06, och två år som Assistant Professor vid Brown University 2006-08. Sedan juli 2008 är han lektor vid avdelningen för Matematisk Statistik, KTH.

Hult beskriver sin forskning så här:
Min forskning syftar till att bestämma sannolikheten för extrema händelser i stokastiska system, samt att beskriva hur dessa händelser troligast uppkommer. Som exempel kan nämnas sannolikheten att ett datanätverk överbelastas av inkommande trafik, sannolikheten för stora försäkringsskador som ruinerar ett försäkringsbolag eller sannolikheten för extrema kursrörelser på en finansiell marknad. Då dessa sannolikheter är svåra att beräkna analytiskt används i huvudsak asymptotiska approximationer eller Monte Carlo simulering.

I båda fallen är det väsentligt att beskriva det mest sannolika sättet på vilket den extrema händelsen uppkommer. Till exempel, är det troligast att det är många små bidrag som konspirerar till att orsaka händelsen eller är det troligast att enskilda extrema chocker orsakar händelsen?  Vi har visat att i system med tjocksvansade fördelningar är det ofta troligast att en stor chock (t.ex. en stor datafil, en katastrofskada, eller en kraftig prisrörelse) är grundorsaken till extrema händelser. Vi beskriver också hur chocken fortplantar sig i systemet för att orsaka händelsen. Resultaten formuleras inom teorin för stora avvikelser.

Via stödet från Göran Gustafssons Stiftelse kommer vi att studera Monte Carlo-simulering som  beräkningsmetod av extrema händelser.  Då simuleras systemet många gånger och man beräknar frekvensen för händelsen, vilket ger en skattning av sannolikheten. Ett problem är att det kan behövas ett mycket stort antal simuleringar för noggrann beräkning av sannolikheten, och beräkningstiden kan bli så lång att algoritmen blir obrukbar. För att snabba upp beräkningstiden utnyttjar man specifika egenskaper hos systemet för att styra simuleringarna till de områden som är relevanta för händelsen.

Styrningen av simuleringarna baseras på en dynamisk beskrivning av det mest sannolika sättet händelsen inträffar. Asymptotisk analys i form av stora avvikelser för det stokastiska systemet och för de empiriska mått som resulterar från simuleringen karaktäriserar den information om systemet som behövs för att konstruera effektiva algoritmer. Min forskning syftar till att ta fram generella verktyg för hur man konstruerar och analyserar effektiva simuleringsalgoritmer. Teknikerna är användbara i en mängd tillämpningar.