Pristagare

Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl. Tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs fr.o.m. 2019 av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,75 (tidigare 2,5) miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdena är teknisk fysik vid UU och KTH (vilket vid KTH innefattar bl a matematik) samt medicin vid UU.

Dessutom delas varje år ett antal mindre pris ut till unga forskare nom samma områden vid UU och KTH. Dessa pris består fr.o.m. 2019 av ett engångsbelopp för forskning på 0,75 (tidigare 0,5) miljoner kronor.

Nedan följer en presentation av mottagarna av Gustafssonpriset. En lista på mottagare av det mindre priset finns här.

Pristagare 2022

Xiaonan Zhang får Göran Gustafssonpriset i medicin vid Uppsala universitet. Hon är född 1985 och växte upp i Kina. Hon tog sin doktorsexamen vid Karolinska institutet 2015. Efter det fortsatte hon sin forskning som postdoktor vid Karolinska institutet i tre år och kom sedan till Minnesota University för ytterligare en postdok-period. Xiaonan Zhang kom tillbaka 2020 och började på Uppsala universitet som forskare. Xiaonan Zhang beskriver sin forskning så här: Solida tumörer representerar cirka 90 % av alla cancerformer hos vuxna. Nya terapier för behandling av fasta tumörer har låtit vänta på sig under lång tid, eftersom läkemedelsresistens så småningom försämrar det kliniska resultatet. En utmaning som hämmar den kemoterapeutiska effekten är bristen på tillräckligt med medel som specifikt dödar de vilande (cellcykelinaktiva) tumörcellerna som är okänsliga för konventionella cellcykelinriktade läkemedel. Jag har ett unikt och kontinuerligt fokus på att utveckla nya strategier genom att rikta in mig på dessa vilande celler sedan mina doktorandstudier. I dessa upptäckte jag en liten molekyl som hämmar mitokondriernas funktion och speciellt dödar den vilande cellpopulationen i vår utvecklade sfäroidmodell. Då kunde jag inte hitta den bakomliggande mekanismen. Min nuvarande forskning försöker avslöja unika förändringar på nivåerna av transkription och translation som förekommer i/regleras av kärn- eller mitokondrie-DNA i kemoresistenta vilande tumörceller, i hopp om att hitta “akilleshälen” hos de vilande cellerna som ytterligare skulle kunna angripas av små molekyler eller genterapier. I denna studie är jag också engagerad i att använda den senaste CRISPR-fria tekniken för att redigera mitokondriekodade gener. Jag har stora förväntningar att resultat från denna studie kan vara till nytta för nuvarande kliniska behandlingsscheman. På fritiden gillar Xiaonan att laga mat och brodera korsstygn. [...]
Alina Sekretareva får Göran Gustafssonpriset i teknisk fysik vid Uppsala universitet. Hon är född 1989 och uppvuxen i Ryssland där hon tog sin grundexamen 2011 i kemi vid Moskvas statliga universitet. Sin doktorsexamen i tillämpad fysik fick hon 2016 vid Linköping Universitet. Därefter tillbringade hon tre år som postdoktor i USA vid Stanford University. Hon återvände till Sverige till Uppsala Universitet och blev biträdande lektor år 2021.  För att kommersialisera sin forskning startade hon nyligen företaget Bioweronics AB.  Alina Sekretareva beskriver sin forskning så här: Min forskning syftar till att förbättra förståelsen för elektronöverföringsprocesser inom (bio)elektrokatalysatorer och på elektrod/katalysatorgränssnittet genom att utveckla nya tekniker som möjliggör studier av dessa reaktioner på singelmolekylnivå. Förutom grundläggande aspekter undersöker jag möjligheter att designa nya (bio)elektrokatalytiska enheter baserade på denna nya förståelse. Min forskning överbryggar disciplinerna elektrokemi och (bio)oorganisk kemi och använder en rad elektrokemiska, spektroskopiska och teoretiska tekniker för att adressera grundläggande frågor av relevans för elektrokatalys. Min nuvarande forskning fokuserar på undersökningar av plasmondriven elektrokatalys på enstaka plasmoniska nanopartiklar och på utveckling av nya enmolekylära elektrokemiska tekniker för studier av enzymatisk katalys. På fritiden tycker jag om att springa maraton, vandra och åka skidor. [...]
Stephan Steinhauer får Göran Gustafssonpriset i teknisk fysik vid KTH. Han är född 1986 och uppvuxen i närheten av Wien där han studerade elektroteknik och teknisk fysik. Hans doktorsexamen fick han 2014 vid Vienna University of Technology. Stephan Steinhauer beskriver sin forskning så här: Nanomaterial, definieras i stort sett som material med minst en geometrisk längd i nanometerskala, dvs. en miljarddel av en meter. Sådana material används som viktiga komponenter inom ett stort antal områden, från elektronik, energiutvinning, katalys och kemiteknik till modern kvantteknik. En hög grad av kontroll över storlek, kristallstruktur, kemisk sammansättning och gränssnittsegenskaper är av yttersta vikt för att uppnå material som är optimerade för sin specifika funktionalitet. Sedan min magisteruppsats har jag varit fascinerad av att studera nanomaterialens unika egenskaper och hur man kan tillverka dem på ett kontrollerat sätt, helst med precision i atomär skala. I synnerhet utvecklar jag metalloxidnanostrukturer för “klassiska” sensoranordningar samt för outforskade tillämpningar inom kvantoptik. I det senare fallet undersöker jag kopparoxidbaserade nanostrukturer som uppvisar elektron-hål-par med höga huvudkvantantal (dvs. Rydberg-excitoner), med målet att utveckla innovativa tillvägagångssätt för kvantsensorteknik med oöverträffad prestanda. Utanför laboratoriet gillar Stephan racketsporter och är intresserad av att läsa litteratur. [...]
Klaus Kröncke får Göran Gustafssonpriset i Teknisk Fysik vid KTH. Han är född 1986 i Wien och tog sin grundexamen i matematik där 2010. Efter det flyttade han till Tyskland och gjorde sina doktorandstudier vid universitetet i Potsdam där han disputerade 2013. Efter en postdok-period i Regensburg blev han assistant professor i Hamburg 2015. Han började som lektor vid KTH 2022.Klaus Kröncke beskriver sin forskning så här: Min forskning handlar om differentialgeometri och geometriska partiella differentialekvationer, med särskild fokus på Ricci-flödet och Einsteins mångfald (eng. manifold). Ricci-flödet är en evolutionsekvation för krökta utrymmen som tvingar utrymmet att ändra sin geometri i riktning mot dess Ricci-krökning. På grund av dess analytiska natur kan den ses som en värmeekvation för geometrin. Det tenderar att jämna ut ojämnheter i geometrin men det kan också utveckla singulariteter. Ricci-flödet och förståelsen av dess singulariteter var viktiga ingredienser för klassificeringen av tredimensionella utrymmen som färdigställdes av Grigori Perelman i början av 2000-talet.De stationära punkterna i Ricci-flödet kallas Einsteins mångfald. Jag är intresserad av beteendet hos Ricci-flödet som ett dynamiskt system i grannskapet av en Einstein-mångfald. I synnerhet är jag intresserad av relationen mellan dynamisk stabilitet och instabilitet hos en given Einstein-mångfald och dess geometriska egenskaper. Jag siktar på att använda dessa kopplingar för att bättre förstå geometrin för singulariteter för Ricci-flödet i fyra och högre dimensioner.Einsteins mångfald kan också användas för att konstruera rum-tider som uppfyller den berömda Einstein-ekvationen i generell relativitetsteori. Jag undersöker det långvariga beteendet hos dessa och närliggande rum-tider och försöker hitta relationer till stabiliteten hos den underliggande Einstein-mångfalden.På fritiden tycker Klaus om att spela (jazz) piano, sjunga i kör och upptäcka Stockholms större omgivningar med cykel. [...]

Pristagare 2021

Pristagare 2020

Pristagare 2019

Pristagare 2018

Teknisk fysik. Jonathan Staaf Scragg är född i Kent, England 1983. Han avlade examen i naturvetenskap vid University of Cambridge år 2005 och doktorsexamen i fysikalisk kemi vid University of Bath år 2010. Sedan dess har Jonathan varit forskare och senare docent vid avdelningen för fasta tillståndets elektronik vid Uppsala universitet, inom forskningsgruppen för tunnfilmssolceller. Jonathan Staaf Scragg beskriver sin forskning så här: Min forskning inspireras av en mycket allvarlig teknisk utmaning samt min passion för materialvetenskap. Utmaningen är det akuta behovet av att övergå till förnybara energikällor för att bekämpa klimatförändringen. En av de mest lovande lösningarna idag är att använda energin i solljuset, vilken kan fångas av solceller. Numera har solceller blivit billiga nog att kunna konkurrera med fossilbränsle i större delar av världen och snart även på nordliga breddgrader som Sverige. Det finns emellertid stora utmaningar med att snabbt ersätta terawattnivåer i den befintliga globala elproduktionen med solceller. Liksom för alla produkter som vi skapar så finns det visst utsläpp av koldioxid (CO2) i samband med produktion av solceller, inklusive utvinning av de nödvändiga råvarorna. Även om dessa utsläpp återbetalas flera gånger under solcellens livstid så skulle en massiv och snabb ökning av solcellstillverkning ändå innebära en allvarlig belastning på miljön. Att förbättra solcellstekniken genom att höja verkningsgraden, minska konsumtionen av material och öka livslängden skulle vara mycket effektiva sätt att reducera problemen. Visionen som driver mitt arbete är att nya och bättre material för solceller skulle uppnå dessa mål och eliminera hindren i vår globala övergång till rena energikällor. Jag använder mig av avancerade syntesmetoder för att utforska nya material som först designas och gallras i datorsimuleringar. Dessa material ska kunna fånga energin från den delen av solspektrumet som dagens solceller använder relativt dåligt. Vi har identifierat sådana material som har extrema prestanda per gram, utmärkt kemisk stabilitet och som inte innehålla några sällsynta grundämnen. Om dessa material kan optimeras mot tillämpning i en solcell så kan de leda till mycket bättre verkningsgrad och därmed bidra till en hållbar tillväxt för solenergiproduktion i framtiden. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Humanbiologi. Gustaf Christoffersson är född1982 i Malmö och tog studenten vid Lars Kaggskolan i Kalmar 2001. Han studerade vid apotekarprogrammet vid Uppsala universitet och fick apotekarlegitimation 2007. Parallellt med dessa studier deltog han i forskningsprojekt vid Institutionen för medicinsk cellbiologi i Uppsala där han sedan fortsatte sin forskarutbildning och disputerade 2013 med en avhandling om hur immunceller påverkar nybildningen av blodkärl i en ny experimentell modell som utvecklats av honom själv. Han var 2014-2016 postdoktor vid La Jolla Institute for Allergy and Immunology i Kalifornien, där han studerade immunreglering vid typ 1 diabetes på ett anslag från Vetenskapsrådet. Han återvände sedan till Uppsala universitet där han byggt upp ett laboratorium för forskning kring typ 1 diabetes. Sedan 2018 är han genom Svenska Sällskapet för Medicinsk Forsknings (SSMF:s) stora anslag anställd som forskare vid Institutionen för medicinsk cellbiologi. Gustaf Christoffersson beskriver sin forskning så här: Vad som orsakar typ 1 diabetes är fortfarande oklart. Sjukdomen kan drabba vem som helst oavsett ålder, kön eller tidigare sjukdom i familjen. De exakta mekanismerna bakom hur immunförsvaret fungerar vid destruktionen av de insulinproducerande betacellerna och hur det regleras är inte heller kända. Dessa kunskapshål gör att effektiva behandlingar och botemedel idag saknas för denna sjukdom som idag ökar i världen. I min forskning fokuserar jag på den reglering av immunsystemet som pågår i mikromiljön vid de insulinproducerande betacellerna. Kring dessa celler finns vid insjuknande i typ 1 diabetes en lång rad olika immunceller, men hur dessa interagerar med varandra och med betacellerna är oklart. I min forskning använder jag nyskapande tredimensionell mikroskopi för att kunna studera dessa förlopp i realtid i avancerade musmodeller. Informationen från sådana experiment kan förhoppningsvis leda till att vi lär oss mer om vad som styr immunförsvaret när det förstör betacellerna och därmed leda till effektiva behandlingar. Genom stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer jag att kunna utöka min forskargrupp för att ytterligare kunna fördjupa vår kunskap om denna sjukdom. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. Lucie Delemotte är född 1985 i nordöstra Frankrike. Hon avlade examen inom kemi och doktorerade inom beräkningskemi vid Université de Lorraine 2011. Efter en vistelse som postdoktor vid Institute for Computational Molecular Science vid Temple University, Philadelphia, USA, samt vid Laboratory for Computational Biochemistry and Chemistry vid EPFL, Lausanne, Schweiz, med stöd från ett Marie Curie Fellowship, flyttade Lucie Delemotte till Science for Life Laboratory (SciLifeLab), Solna, som forskarassistent vid avdelningen för Tillämpad fysik vid KTH.   Lucie Delemotte beskriver sin forskning så här: För att kommunicera med sin omgivning använder biologiska celler membranproteiner, så som exempelvis jonkanaler. Dessa underlättar transport av joner över membranet och möjliggör fortplantning av elektriska signaler. Genetiska mutationer i dessa proteiner leder till dysfunktion och en mängd ärftliga sjukdomar, till exempel hjärtarytmier och epilepsi. För att förstå detaljerna kring hur dessa molekylära mekanismer verkar använder jag  så kallade molekyldynamiska (MD) simuleringar. Dessa simuleringar har en atomär spatial upplösning, samt en tidsupplösning av storleksordningen femtosekunder. Begränsningarna för metoden återfinnes således i de längre tidsskalorna, det vill säga att generera simuleringar tillräckligt långa för att kunna representera biologiska processer. Jag har stort fokus på att utveckla protokoll för avancerade molekyldynamiska simuleringar vilka kringgår detta hinder och tillåter observation av just dessa biologiskt relevanta fenomen. Det gemensamma arbetet inom Delemotte Lab möjliggör en djupare förståelse av det komplexa samspelet mellan membranproteiner och deras omgivning, framförallt lipidmolekylerna i cellmembranet. Delemotte Lab tacklar också utmaningar som att försöka förstå hur genetiska mutationer, vilka kan orsaka sjukdomar likt hjärtarytmier, Att förstå orsakerna till varför proteiner uppvisar avvikande funktion eller beteende kan bland annat användas för att utveckla mer effektiva läkemedel. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. Jonas Sellberg är född 1985 i Stockholm. Han tog studenten 2004 från Norra Real och läste sedan civilingenjörsprogrammet i kemi och kemiteknik på KTH med inriktning mot organisk och fysikalisk kemi, där han tog examen 2009 efter utbytesår vid University of Tokyo och sommarutbyte vid Princeton University i USA. Han avlade doktorsexamen i kemisk fysik 2014 vid Stockholms universitet och fick Sigrid Arrhenius stipendium för ett framstående forskningsarbete efter tre år som gästforskare 2010-2013 vid SLAC National Accelerator Laboratory i Kalifornien. Under 2014-2015 var han postdoktor vid Uppsala universitet med fokus på biofysik. År 2016 återvände han till KTH som biträdande lektor vid Institutionen för tillämpad fysik. Jonas Sellberg beskriver sin forskning så här: Ljuskällor som producerar koherent ljus har förändrat vårt samhälle sedan lasern uppfanns på 1960-talet. Lasrar är idag involverade i varje telefonsamtal och epost. Lasrar används också för att sekvensera DNA och behandla synfel på någon minut. För röntgenljus, d.v.s. ljus med väldigt kort våglängd som är jämförbar med avstånden mellan atomer, har uppfinningen av liknande ljuskällor dröjt. Det var först år 2005 som världens första mjukröntgenlaser togs i bruk vid DESY i Tyskland, och år 2009 blev världens första hårdröntgenlaser tillgänglig för användare vid SLAC i USA. De ultrasnabba röntgenpulserna med extremt hög intensitet har sedan dess använts av forskare världen över för att avbilda celler och virus, strukturbestämma proteiner och kartlägga elektroniska och magnetiska egenskaper hos atomer, molekyler och nanostrukturerade material. Min forskning har varit tätt sammankopplad med utvecklingen av röntgenlasern och jag har sedan 2010 varit involverad i över 40 olika experiment vid röntgenlaseranläggningar på de tre kontinenter där de hittills har byggts. Även om tillämpningarna har varierat så är experimenten huvudsakligen interdisciplinära och i gränslandet mellan fysik, kemi och biologi. Ofta handlar det om att få en inblick i kemiska och fysikaliska processer som sker på en ultrasnabb tidsskala jämförbar med tiden det tar för ljus att färdas tjockleken av ett tunt hårstrå. Jag har till exempel varit delaktig i att mäta strukturen och dynamiken av vätebindningar i underkylt vatten ned till -46 °C, avbilda virus och celler på nanonivå, och förstå hur den elektroniska strukturen förändrar sig under kemiska reaktioner, så som när fotosystem omvandlar vatten till syrgas och när kolmonoxid oxideras till koldioxid med hjälp av en katalysator. Samarbete är en central del av min forskning och jag är idag aktiv i den grupp av forskare som utvecklar en svensk röntgenlaser. På sikt har det potentialen att uppnå varje molekylfysikers dröm – att spela in filmer av makromolekylära kemiska reaktioner med atomär upplösning. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]

Pristagare 2017

Teknisk fysik. Cecilia Persson är född 1980 i Enånger, Hälsingland. 2004 tog hon en europeisk civilingenjörsexamen i Materialteknik, med diplom från Luleå Tekniska universitet, Institut National Polytechnique de Lorraine och Universitat Politecnica de Catalunya. Examensarbetet gjordes vid Rizzolis Ortopediska Institut i Bologna, där hon efter avlagd examen fortsatte forska i två år innan hon påbörjade doktorandstudier vid Leeds universitet 2006, inom biomekanik. Sedan disputationen 2009 forskar hon vid Uppsala universitet, där hon sedan 2015 är universitetslektor och docent i teknisk fysik med inriktning mot materialvetenskap. Hon leder ett forskarteam på ca 10 personer, varav 6 är doktorander. Cecilia Persson beskriver sin forskning så här: Andelen benbrottsbehandlingar som behöver om-opereras ökar i takt med den växande andelen äldre, som i allt högre utsträckning också önskar bibehålla ett aktivt liv. Över 100 miljoner skruvar opereras in årligen världen över, och upp till 40 % kan behöva ersättas, ofta på grund av att omkringliggande ben är så poröst att skruvarna lätt lossnar. De riskerar därmed att förflyttas in i och skada intilliggande vävnader. I detta projekt, stött av Göran Gustafssons Stiftelse, vill vi utveckla nya material- och mekanikmodeller för att öka förståelsen för samspelet mellan implantat och ben på mikronivå och därmed kunna utveckla bättre material och implantat för bensköra. Mikromekaniska datormodeller kommer att utvecklas och valideras genom mekanisk testning inuti högupplösta (i tid och rum) synkrotron-röntgentomografer. Modellerna kommer sedan att användas för att utvärdera olika benparametrars effekt på skruvfäste, samt för att utveckla innovativa skruvdesigner, bättre anpassade till det specifika benet de ska sättas in i. Det är mycket sannolikt att förstärkande material kommer att behövas i de mest porösa benen, och de idealiska egenskaperna och placeringen av ett sådant material kommer också att undersökas för att kunna ge rekommendationer inför användning i klinik. Bättre fysiska modeller av ben är viktiga inte bara för detta projekt, utan även för andra framtida studier av implantat i kombination med ben. Additiv tillverkning, eller 3D-utskrivning, skulle vara en idealisk teknik för att uppnå den komplexa strukturen hos poröst ben. För att uppnå samma lokala egenskaper som ben behöver dock nya material utvecklas som kan skrivas ut i befintlig utrustning. Vi har tidigare utvecklat hybrida material samt ben-induktiva material och kommer i detta projekt att bygga på tidigare kunskap för att ta fram material som kan skrivas ut och samtidigt matcha benets egenskaper, från mikro- till makronivå. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Medicin. Anna Rostedt Punga, föddes 1978 i Sävsjö, i Småland, där hon också växte upp. Hon studerade läkarprogrammet med forskningsinriktning (LÄFO) vid Uppsala universitet och tog läkarexamen 2003. Efter AT-läkartjänst vid Gävle sjukhus erhöll hon läkarlegitimation 2005 och påbörjade ST-läkartjänst vid Avdelningen för Klinisk Neurofysiologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Parallellt genomförde hon sin forskarutbildning vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet, och försvarade sin avhandling 2007 om den autoimmuna neuromuskulära sjukdomen myasthenia gravis (MG). Hon var 2009-2010 postdoktor vid Institutionen för Neurobiologi och Farmakologi vid Basel Universitet, Schweiz, genom ett stipendium från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning (SSMF). Sedan 2011 har hon forskat vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet, parallellt med att hon arbetat som läkare på Klinisk neurofysiologi vid Akademiska sjukhuset. Hon blev docent i Klinisk neurofysiologi vid Uppsala universitet 2014 och innehar sedan 2015 en klinisk forskartjänst, finansierad från Vetenskapsrådet, och leder en forskargrupp med tre doktorander, två postdoktorer och en forskningsassistent. Anna Rostedt Punga beskriver sin forskning så här: Den röda tråden i min forskning är störd signalering mellan nerver och muskler och sjukdomen Myasthenia Gravis (MG), som drabbar nerv-muskelsynapsen. MG är en kronisk autoimmun neurologisk sjukdom där antikroppar attackerar en persons egna muskelreceptorer. Eftersom muskeltröttheten varierar mycket över tid och även över en och samma dag ökar behovet av tillförlitliga biomarkörer som kan hjälpa till att förbättra omhändertagandet av patienterna. Jag och min forskargrupp arbetar med att hitta pålitliga biomarkörer för MG, som kan mätas i blodet. Vi har lyckats identifiera sjukdomsspecifika proteiner och små icke-kodande RNA (så kallade mikroRNA) som kan visa sig värdefulla att följa hos patienter för att förutsäga förbättring eller försämring. Vi arbetar även med nya modeller för sjukdomar i nerv-muskelsynapsen där vi hoppas kunna studera de processer som sker tidigt i sjukdomsförloppet. På så sätt hoppas vi på sikt kunna vara med och utveckla nya läkemedel. Med hjälp av stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer jag att fortsätta arbeta för bättre omhändertagande och behandling av MG-patienter. Förhoppningsvis kan vi en dag finna orsaken till MG och liknande sjukdomar som drabbar synapser i nervsystemet. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. David Rydh är född i Morgongåva 1980. Han tog studenten 1999 på Karlbergsgymnasiet i Åmål och började därefter på KTH Teknisk fysik med inriktning mot matematik, där han tog examen 2003. Han avlade sedan doktorsexamen i matematik 2008 vid KTH. Under 2009-2010 var han postdoktor vid UC Berkeley på anslag från Vetenskapsrådet. Därefter återvände han till matematikinstitutionen på KTH, först en kort tid som forskarassistent, sedan som biträdande lektor 2011 och nu universitetslektor (och docent) 2015. Rydh fick Göran Gustafssonpriset för unga forskare 2011 och Wallenbergpriset i matematik 2015. David Rydh beskriver sin forskning så här: I matematik, liksom i naturvetenskap, är det viktigt att systematisera och klassificera. Ett välkänt exempel från antiken är klassificeringen av regelbundna polyedrar: de platonska kropparna. I mitt forskningsområde, algebraisk geometri, studerar man geometriska objekt som är definierade av polynomekvationer. Ett moduliproblem innebär att klassificera sådana geometriska objekt. Det kan till exempel vara linjer i ett plan eller kurvor. Till ett sådant problem söker vi en geometrisk lösning, ett modulirum, där varje punkt i modulirummet motsvarar en klass av objekten. Ofta har objekten man klassificerar symmetrier. För att då kunna lösa moduliproblemet behöver vi låta modulirummet vara en så kallad stack som har en mer komplicerad geometrisk struktur. En stor del av min forskning behandlar moduliproblem och teorin för stackar i algebraisk geometri. Ett viktigt verktyg som jag har utvecklat är Tannakadualitet som knyter samman teorin för algebraiska stackar med en till synes helt annan del av matematiken, monoidala kategorier. Med Tannakadualitet har jag löst moduliproblem som tidigare var olösta och givit en precis beskrivning av den lokala geometriska strukturen hos algebraiska stackar. Ett annat viktigt verktyg jag utvecklat är stackiga uppblåsningar som på ett kontrollerat sätt modifierar stackar. Det visar sig att alla slags modifikationer går att beskriva med hjälp av stackiga uppblåsningar. Eftersom de senare är mycket explicita blir alla modifikationer hanterbara. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. Ilaria Testa är född i Genua, Italien 1981. Hon avlade examen i fysik samt doktorsexamen i biofysik vid Università di Genova år 2009. Efter postdoktorsvistelse 2009-2014 vid Department of Nanobiophotonics, Max Planck Institute for Biophysical Chemistry Göttingen (under ledning av nobelpristagaren i kemi 2014, Stefan Hell) flyttade Ilaria Testa till Science for Life Laboratory (SciLifeLab) och blev 2015 biträdande lektor vid institutionen för Tillämpad fysik, KTH. Ilaria Testa beskriver sin forskning så här:Medan traditionell ljusmikroskopis spatiala upplösning begränsas till 200 nm av diffraktionsgränsen så fokuserar min forskning på utveckling av nya typer av mikroskop som möjliggör avbildning på nanonivå med en upplösning av 10-20 nm. Bland annat skapade jag en mikroskopiplattform baserad på stokastisk växling av enstaka fluorescenta molekyler med den unika möjligheten att separera dem med hjälp av ratiometrisk spektral detektion. Jag rörde mig sedan mot forskningsområdet som behandlar avbildning av levande celler och var en av pionjärerna av RESOLFT-mikroskopi, en metod som lägger vikt vid att vara minimalt invasiv för att kunna observera levande biologiska system med ej tidigare sedd spatial upplösning. Tillsammans med ett interdisciplinärt team av biologer och fysiker lyckades jag med att tillämpa RESOLFT-konceptet i levande nervceller och till och med vävnader genom att använda olika typer av fluorescerande protein. Vår studie som publicerades i Nature visade för första gången RESOLFT-mikroskopis potential för avbildning av levande celler med precision på nanoskala och minimala belysningsintensiteter. RESOLFT blev också framgångsrikt tillämpat för att avbilda dendritiska utskotts dynamik i levande hjärnvävnad, över flera timmars observation. Nyligen har jag utvecklat denna plattform för avbildning i flera färger samt observation av levande människoceller som var endogeniskt märkta med fluoroforer genom CRISP-Cas9-systemet. Vi fokuserar nu på utvecklingen av nästa generations mikroskop som kommer att möjliggöra precis identifiering av biologiska molekyler beroende på deras positioner, mängd och dynamik, allt i deras naturliga miljö. Speciell fokus kommer att läggas vid att undersöka den spatiala organisationen och funktionaliteten av nervcellsproteiner i relevanta biologiska system, allt på en nanoskala. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]

Pristagare 2016

Medicin. Tove Fall är född 1979 i Göteborg och växte upp i Huddinge söder om Stockholm. Hon studerade veterinärmedicin vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och tog veterinärexamen 2005. Efter en kortare tid som veterinär vid smådjurssjukhus i Stockholm påbörjade hon sin forskarutbildning vid SLU och försvarade 2009 sin avhandling om diabeteskaraktärisering hos hund. Hon var postdoktor i genetisk epidemiologi vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, 2010-2012. Sedan 2013 har hon verkat vid Institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet. Hon blev utnämnd till docent i epidemiologi 2013 och innehar sedan 2014 en forskarassistenttjänst i diabetesepidemiologi. Tove leder en forskargrupp som för närvarande består av fyra doktorander. Tove Fall beskriver sin forskning så här: Samhället står inför en stor folkhälsoutmaning då förekomsten av typ 2 diabetes ökar kraftigt globalt. År 2035 beräknas över en halv miljard människor leva med sjukdomen. Patienter med diabetes riskerar att drabbas av en lång rad allvarliga följdsjukdomar. Det är därför av största vikt för ett effektivt förebyggande arbete att tidigt kunna identifiera de personer som har högst risk och de mekanismer som leder till diabetes och dess följdsjukdomar. Jag och min forskargrupp använder oss av stora studiegrupper och detaljerade molekylära analyser för att identifiera de viktigaste molekylära markörerna för diabetesutveckling och de livsstilsfaktorer som bidrar till diabetesutvecklingen. Exempel på de molekylära verktyg vi använder oss av i storskaliga befolkningsstudier är mätning av genetisk variation, mätning av små molekyler i blod och urin som kallas ”metabolomik”, karaktärisering av tarmfloran och mätning av olika proteiner i blodet. I de studier där vi studerar livsstilsfaktorer såsom fetma, antibiotikaanvändning och husdjursinnehav använder vi oss av registerutdrag från svenska nationella register samt information från stora biobanker. Med hjälp av stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer jag kunna föra in nya kompetenser i min forskargrupp och få mer utrymme att bedriva spännande forskning. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. Maurice Duits växte upp i Nederländerna och studerade tillämpad matematik vid Eindhoven University of Technology, där han tog examen 2004. Han avlade doktorsexamen i matematik 2008 vid KU Leuven i Belgien. Därefter var han Taussky-Todd instructor vid California Institute of Technology. År 2011 kom Duits till KTH där han fått stöd genom ett VR Young Researcher grant. Han utnämndes till universitetslektor i matematik vid Stockholms universitet 2014 och återvände till matematikinstitutionen vid KTH 2015. Maurice Duits beskriver sin forskning så här: Många komplexa system i matematik och teoretisk fysik är ofta svåra att studera i detalj. Men när dessa system är mycket stora uppvisar de ofta mönster som inte beror på modellens exakta karakteristiska drag utan bara på vissa faktorer. Samma mönster kan därför uppträda i modeller som kan verka ganska olika – ett fenomen som kallas universalitet. En bärande idé i mitt forskningsområde är att analysera förenklade matematiska modeller som förväntas uppvisa universella mönster vilka också finns i mer komplicerade system, så som energinivåerna i tunga atomer och nollställena till Riemanns zeta-funktion. Genom att använda moderna matematiska tekniker från (komplex) analys hoppas vi att kunna rigoröst visa förväntade universalitetsrelationer, finna nya uppföranden och allmänt få en djupare insikt i universalitetsfenomen. Mycket av min tidigare forskning handlar om utvecklingen av Riemann-Hilbert-metoden, som är ett viktigt verktyg när det gäller att visa universalitet. På senare tid har jag fokuserat på en rigorös analys av fluktuationer i slumpmässiga ytor och gränsytor genom att använda linjär statistik och utveckla en ny matrisbaserad metod. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. Andreas Hellander är född 1982 i Arjeplog. Han avlade studentexamen i Arjeplog 2000, blev civilingenjör i molekylär bioteknik vid Uppsala Universitet 2006 och disputerade i beräkningsvetenskap 2011. Efter två år som postdoktor vid University of California Santa Barbara tillträdde han 2013 en tjänst som lektor i beräkningsvetenskap vid avdelningen för beräkningsvetenskap, Institutionen för informationsteknologi, Uppsala universitet. Han är sedan 2014 docent i beräkningsvetenskap. Andreas Hellander beskriver sin forskning så här: Ett tema i min forskning i beräkningsvetenskap och systembiologi är utvecklandet av noggranna och effektiva metoder för att simulera biokemiska reaktionsnätverk med stokastiska modeller. Stokastiska modeller har i beräkningssystembiologin visat sig vara mer användbara än traditionellt använda differentialekvationer när man vill beskriva cellulära system med väldigt låga antal av nyckelproteiner så som transkriptionsfaktorer. Med kvantitativa modeller kan vi generera hypoteser för hur molekylära nätverk fungerar och hur de skulle reagera på olika typer av extern påverkan, och vi kan studera teoretiska egenskaper hos olika cellulära kontrollsystem. Den inneboende skalseparationen som förekommer i sådana system gör simuleringar mycket tidskrävande, och en stor del av min tidigare forskning har handlat om så kallade multiskalmetoder för att konstruera mer effektiva algoritmer. I min grupp är beräkningsmjukvara en central del av verksamheten. Genom öppen källkod kan de senaste algoritmerna snabbare nå potentiella användare och på så sätt snabbare möjliggöra ny domänspecifik forskning. Ofta är det dock ett stort steg från öppen källkod till generellt användbar mjukvara. På senare tid har molnteknologi gjort det enklare både att utveckla och leverera mjukvara till andra forskare. Vi har nyligen demonstrerat hur man kan utveckla molnmjukvara som gör även storskaliga beräkningsexperiment mer lättillgängliga, mer skalbara och lättare att reproducera. Det senare är ett ofta ett problem i praktiken för forskning som bygger på nya avancerade algoritmer och storskaliga beräkningar. Tack vare priset från Göran Gustafssons stiftelse får jag möjlighet att expandera min forskning i nya riktningar. I ett nytt projekt ska vi undersöka möjligheten att utveckla smarta stödsystem för modellutforskning. Baserat på molnteknologi och metodik från maskininlärning hoppas vi utveckla serviceorienterade mjukvarukomponenter som möjliggör mycket mer interaktiva och effektiva sätt att utforska biologiska system med hjälp av modellering och simulering än vad som är möjligt idag. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]
Teknisk fysik. Chong Qi är född 1983 i Jinan, Kina. Han avlade doktorsexamen vid Pekings universitet 2009 och kom till KTH genom stöd av Vetenskapsrådets bidrag till anställning som postdoktor i Sverige. Han fortsatte sin forskning på KTH med stöd från kärnfysikgruppen på KTH och ett projektbidrag för unga forskare frän Vetenskapsrådet. Sedan 2014 är han biträdande lektor vid Institutionen för fysik, KTH. Qi blev docent 2015 inom området teoretisk kärnfysik. Chong Qi beskriver sin forskning så här: Som teoretiker arbetar jag främst med modeller av den växelverkan som uppstår mellan partiklar i kvantmekaniska mångkropparsystem. Forskningen syftar till att utveckla nya metoder för atomkärnan för att beskriva hur komplexa skeenden uppstår ur enkla komponenter och hur komplexa krafter kan ge upphov till enkla rörelser. Atomkärnan skapas i våldsamma processer i universum. För att kunna förstå till exempel varför det finns så lite guld och så mycket kisel på jorden krävs kunskap om exotiska atomkärnor, som har mycket kort livslängd. Den senaste forskningen avser att beskriva egenskaper och uppbyggnad av exotiska och extremt kortlivade atomkärnor med helt andra relativa sammansättningar av protoner och neutroner än de stabila och långlivade atomkärnorna. Nära de gränserna för existens har man funnit att kärnmaterian kan ha mycket ovanliga egenskaper. I dessa kärnor kan man ha en växelverkan mellan bundna och obundna tillstånd liksom att de tillfälligt kan befinna sig i obundna tillstånd. Man kan också med förfinad experimentell teknik nå tunga kärnor med samma antal protoner och neutroner, vilka har visat oväntat tecken på en ny struktur, där parvisa neutron-proton-korrelationer dominerar. Dessutom kan de här kärnorna genomgå nya former av sönderfall som vi studerar med vår formalism. Traditionella kärnmodeller, utvecklade för att beskriva kärnor i närheten av stabilitetslinjen, kan inte beskriva fenomen som händer i obundna, instabila tillstånd. Det övergripande målet för mitt Göran Gustafsson-projekt är att tillämpa modellen som jag har utvecklat för att studera de sällsynta nedbrytningsprocesserna. Arbetet har hittills resulterat i över 70 vetenskapliga publikationer. Jag har handlett två doktorander och en master-student. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år.  [...]

Pristagare 2015

Teknisk fysik. Shervin Bagheri är född 1979 i Iran och flyttade till Lund som 8-åring. Han avlade studentexamen vid Polhems gymnasium 1999, blev civilingenjör i teknisk fysik vid Uppsala universitet 2006, och disputerade i strömningsmekanik vid KTH 2010, varpå han tillbringade ett år som Marie Curie Fellow i Italien, innan han fick en forskarassistenttjänst finansierad av vetenskapsrådet. Sedan 2014 är han docent och biträdande lektor vid institutionen för mekanik, KTH Shervin Bagheri beskriver sin forskning så här: Min forskning syftar till att utveckla nya metoder för manipulering av strömmande fluider. Beroende på tillämpning kan man minska eller öka luftmotståndet, lyftkraften, bullernivån, eller omrörningen. Jag inspireras mycket av de mekanismer som förekommer i naturen och framförallt av hur djur använder sig av fjäll, päls, hår eller fjädrar för att öka sin förmåga att förflytta sig i luft eller vatten. Evolutionen har främjat ojämna, sträva eller gropiga ytor, vilka har en tendens att minska det totala motståndet som uppstår när en kropp rör sig i vatten eller luft, jämfört med en helt slät och jämn yta. Tidigare har jag visat hur enstaka filament (hår, fiber) genom en positiv samverkan med en strömmande fluid kan skapa en lyftkraft samtidigt som det minskar motståndskraften. Detta förklarar hur frö kan spridas utan vind, men är också en lovande styrningsmetod för många strömningsmekaniska tillämpningar. Jag använder mig främst av numeriska simuleringar och enkla modeller för att beskriva samverkan mellan fluider och strukturer, men ibland också av enkla experiment för att bekräfta framtagna teorier. Tack vare Göran Gustafssons stiftelse ökar mina möjligheter att studera hur komplexa beläggningar bestående av täta skikt av fiber- och polymerliknande material kan samverka med en strömmande fluid på ett positivt sätt. Kan vi minska turbulent friktion med en poroelastisk, gropig och komplex yta jämfört med en slät yta? En eventuell minskning av friktionen med 10 % kan få stora konsekvenser för bland annat transportindustrin, men också inom energisektorn. Förhoppningen är att upptäcka nya grundläggande mekanismer som kan möjliggöra revolutionerande teknologi för manipulering av strömmande medier. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdet är teknisk fysik, vilket vid KTH innefattar bl a matematik. [...]
Teknisk fysik. Jonatan Lenells är född i Lund 1981. Han växte upp i Växjö och avlade studentexamen vid Katedralskolans gymnasium 2000. Efter att ha disputerat vid Lunds universitet 2006 var han besökande Assistant Professor vid University of California, USA (2006-2007) och Marie Curie Research Fellow vid universitetet i Cambridge, England (2007-2009). Innan han började som lektor i matematik vid KTH hösten 2014 tillbringade han ett år vid Gottfried Wilhelm Leibniz Universität, Tyskland och fyra år vid Baylor University, USA. Jonatan Lenells beskriver sin forskning så här: Vi omges av vågor; vattenvågor, ljudvågor, elektromagnetiska vågor, gravitationsvågor osv. Inom matematiken studeras vågor med hjälp av partiella differentialekvationer. Min forskning fokuserar på att lösa så kallade icke-linjära partiella differentialekvationer. Traditionellt har vågor beskrivits med linjära ekvationer, men många fenomen i naturen är till sitt väsen icke-linjära. När två icke-linjära vågor möts kan summan bli mer än delarna. Ett extremt exempel är det plötsliga skapandet av monstervågor på havet som ensamma kan sänka hela fartyg. Två fenomen som jag studerat närmare är elektromagnetiska vågor i en fiberoptisk kabel samt skapandet och utbredningen av vattenvågor. Jag har också använt Einsteins relativitetsteori för att studera krökningen av rum och tid i närheten av ett roterande svart hål. Av speciellt intresse för mig är så kallade randvärdesproblem som för en vågekvation innebär att bestämma vågens utseende i ett helt område förutsatt att dess utseende på kanten (randen) av området är känt. Genom att öka vår förståelse av randvärdesproblem kan vi skicka information i fiberoptiska kablar mer effektivt och förutsäga utbredningen av vattenvågor (till exempel tsunamivågor) med högre precision. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdet är teknisk fysik, vilket vid KTH innefattar bl a matematik. [...]
Teknisk fysik. JiaJia Chen är född 1981 i Hangzhou, Kina. Hon kom till KTH 2006, avlade doktorsexamen där 2009 och blev docent 2015 inom området optiska nätverk vid Institutionen för kommunikation. Jiajia Chen beskriver sin forskning så här: Forskningen handlar om optisk transport av information i nästa generations bredbandsförbindelser, 5G och molnteknik. Det sker genom att leda eller delta i olika europeiska projekt såsom European FP7-projektet IP-OASE (Integrated Project-Optical Access Seamless Evolution), IP-DISCUS (Integrated Project-the DIStributed Core for unlimited bandwidth supply for all Users and Services), och EIT-ICT-projekt (till exempel, Mobile backhaul, EXAM: Energy-efficient XhAul and M2M). Jag deltar också i ledningen av flera svenska projekt stödda av Strategiska Stiftelsen (SSF) och Vetenskapsrådet (VR). Jag leder en forskargrupp som arbetar med datacenternätverk i JORCEP (Sino-Swedish Joint Research Centre of Photonics), grundat 2003 och det största akademiska samarbetsprojektet mellan Sverige och Kina. Forskningen är till sin natur experimentell och teoretisk och innebär mycket stora datorberäkningar. Arbetet har hittills resulterat i över 100 vetenskapliga publikationer och 9 patentansökningar. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdet är teknisk fysik, vilket vid KTH innefattar bl a matematik. [...]
Medicin. Alkistis Skalkidou är född 1977 i Aten, Grekland och flyttade vid 14 års ålder till USA med gymnasienivåstudier där. Hon studerade medicin och tog läkarexamen vid Atens universitet 2000. Därefter fortsatte hon med forskarutbildningen parallellt med allmäntjänstgöring och specialisttjänstgöring och disputerade i epidemiologi år 2005. Samma år flyttade hon till Sverige för postdoc vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet. Hon blev specialistläkare inom gynekologi och obstetrik år 2010 och docent inom samma ämne år 2011. Alkistis Skalkidou har nu en forskartjänst genom Vetenskapsrådet och arbetar som gynekolog på Kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Skalkidou beskriver sin forskning så här: Psykisk ohälsa har fått allt större uppmärksamhet som en viktig orsak till förlorade arbetsdagar, sjuklighet och dödlighet i hela världen. Senare studier kring orsaker till psykisk ohälsa har identifierat en potentiell länk mellan genetik och miljö: epigenetisk modifiering. Den intrauterina miljön och faktorer under tidig uppväxt har associerats inte bara till fysisk hälsa utan också till intellekt, temperament och psykisk hälsa. Longitudinella studier är viktiga för att öka förståelsen kring prediktorer för tidig psykopatologi. Det övergripande målet för mitt Göran Gustafssonstödda projekt är att identifiera viktiga epigenetiska signaturer för prediktion av barns kognitiva och psykoemotionella utveckling. Navelsträngsblod och salivprov från småbarn ur en stor mor-spädbarnskohort i Uppsala (som inkluderar mer än 4000 mammor) kommer att bedömas med explorativa metoder på epigenomnivå. De upprepade mätpunkterna för uppföljning och det stora antalet navelsträngsprover ger en möjlighet att identifiera de faktorer under tidig uppväxt som har störst påverkan på risken för psykopatologi i ung ålder, och därmed de grupper av småbarn som är mest utsatta och skulle gynnas bäst av förebyggande insatser. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdet är teknisk fysik, vilket vid KTH innefattar bl a matematik. [...]
Teknisk fysik. Ján Rusz är född i Kosice i Slovakien. Efter fysikstudier vid Pavol Jozef Safariks Universitet i hemstaden bedrev han forskarstudier vid Charles Universitet i Prag, Tjeckien, och disputerade 2005. Efter ytterligare ett år som forskare där och vid Tjeckiska Vetenskapsakademien flyttade han till Uppsala universitet som postdoktor. År 2010 blev Ján forskarassistent vid enheten för materialteori vid Institutionen för fysik och astronomi. Ján Rusz beskriver sin forskning så här: I min senaste forskning fokuserar jag på utvecklingen av en ny metod för att detektera magnetism med extremt hög upplösning (atomupplösning). Sådana mätningar kommer mycket snart att vara genomförbara med modern transmissionselektronmikroskopi. Som teoretiker arbetar jag främst med teori och simuleringar av den växelverkan som uppstår mellan elektronstrålen och ett magnetiskt prov. Atomernas magnetiska moment kan i sin tur påverka sannolikheterna för elektronerna att spridas i olika riktningar. Dessa variationer i sannolikheterna kan detekteras och analyseras med teoretiska metoder (så kallade sumregler) som gör att man kan härleda atomernas spinn och magnetiska moment. Denna nya mätteknik är på väg att bli en rutinmetod för att karakterisera magnetiska nanostrukturer, och får ständigt nya användningsområden inom både grundforskning och industri. Utöver forskning och undervisning spelar jag piano och organiserar regelbundet klassiska kammarmusikkonserter vid Ångströmlaboratoriet. Gustafssonpriset till unga forskare vid Kungl tekniska högskolan och Uppsala universitet utgörs av ett forskningsbidrag på sammanlagt 2,5 miljoner kronor, under tre år. Pristagarna är högst 36 år. Prisområdet är teknisk fysik, vilket vid KTH innefattar bl a matematik. [...]

Pristagare 2014

Olof Idevall-Hagren föddes i Upplands Väsby 1980 och avlade studentexamen vid Vilunda gymnasium 1999. Han studerade sedan vid Uppsala Universitet och tog en magisterexamen i medicin 2005 Efter disputation vid samma universitet 2010 tillbringade han drygt två år vid Yale University finansierad av Vetenskapsrådet. Sedan 2013 är han anställd som forskare vid institutionen för medicinsk cellbiologi vid Uppsala universitet. Idevall-Hagren beskriver sin forskning så här: Min forskning syftar till att förstå de molekylära mekanismer som styr funktionen hos de insulinfrisättande beta-cellerna i bukspottkörteln och hur dessa mekanismer förändras vid diabetes. Särskilt studerar jag en cellulär struktur som kallas det endoplasmatiska nätverket. Där produceras bl.a. insulin, vilket sedan packas in i sekretionskorn och transporteras till cellens yta där hormonet frisätts till intilliggande blodkärl som svar på förhöjda blodsockernivåer. När denna frisättning störs eller då insulinkänsligheten i kroppens organ minskar, kompenseras det genom att insulinproduktionen ökar. Detta leder till överbelastning av det endoplasmatiska nätverket och kan, om det får fortgå, resultera i störd cellfunktion och celldöd. Mycket tyder på att detta är en kritisk händelse i uppkomsten av diabetes. Interventioner som motverkar dessa skadliga mekanismer skulle därför kunna fördröja eller t.o.m. förhindra sjukdomens utbrott. Jag är särskilt intresserad av hur informationsflödet inuti beta-cellerna går till, t.ex. hur en störning i det endoplasmatiska nätverket kan påverka processer i andra delar av cellen så som frisättning av insulin. Genom att känna till informationsflödet kan jag förhoppningsvis isolera de skadliga mekanismerna utan att påverka cellernas normala funktion. Tack vare stöd från Göran Gustafssons Stiftelse har jag nu möjlighet att studera dessa mekanismer med målet att hitta nya vägar att förhindra uppkomst av diabetes. [...]
Annica Black-Schaffer är född 1978 i Norrköping, växte upp där och i Söderköping, avlade studentexamen vid Ebersteinska skolan 1997 och blev civilingenjör i teknisk fysik och elektroteknik vid Linköpings universitet 2002. Därefter fortsatte hon med forskarstudier vid Stanford University i Kalifornien där hon disputerade i kondenserade materiens teori 2009. Efter doktorsexamen tillbringade hon 1,5 år som postdoktor vid Nordiska institutet för teoretisk fysik, Nordita, i Stockholm innan hon fick en forskarassistenttjänst finansierad av Vetenskapsrådet vid Uppsala universitet. Sedan hösten 2013 är hon biträdande lektor samt docent vid avdelningen för materialteori, Uppsala universitet. Black-Schaffer beskriver sin forskning så här: Jag är teoretiker inom kondenserade materiens fysik. Min forskning rör framförallt material där elektronerna växelverkar så starkt med varandra att vi inte längre kan beskriva dem som fria elektroner. Framförallt är jag intresserad av supraledning där elektronerna, som i vanliga fall repellerar varandra på grund av deras elektriska laddning, istället dras till varandra och bildar elektronpar. Jag har arbetat med supraledning i flera olika material, bland annat grafen och kupratoxider, men mitt största intresse just nu rör så kallade topologiska supraledare. Dessa nyligen upptäckta supraledare har ofta kvasipartiklar som beter sig som Majoranafermioner på ytor, i supraledande virvlar och i andra defekter. Majoranafermioner är väldigt originella; man kan approximativt säga att en Majoranafermion är en halv elektron, eller mer korrekt uttryckt, i ett material med Majoranafermioner har man lyckats splittra upp en elektrons vågfunktion i två rumsligt helt separata delar. Denna icke-lokala natur hos två Majoranafermioner är givetvis mycket fascinerande i sig själv men kan dessutom användas för att konstruera robusta kvantdatorer.  Med stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer jag kunna fördjupa mitt arbete på topologiska supraledare och Majoranafermioner. Målet är att upptäcka nya och experimentellt gångbara topologiska supraledare med Majoranafermioner och att bestämma egenskaperna hos Majoranafermionerna samt de nödvändiga fysikaliska villkoren för att kunna genomföra robusta kvantberäkningar. [...]
Mattias Blennow är född i Stockholm 1980 och avlade studentexamen vid Blackebergs gymnasium 1999. Efter detta studerade han till civilingenjör i teknisk fysik vid KTH, där han disputerade i teoretisk fysik år 2007. Efter totalt fyra och ett halvt år som postdoktor vid olika Max-Planck-institut i Tyskland återvände han till KTH som biträdande lektor hösten 2012. Blennow beskriver sin forskning så här: Partikelfysikens standardmodell beskriver naturens minsta beståndsdelar och har visat sig mycket pålitlig. Upptäckten av higgspartikeln vid LHC 2012 är bara det senaste i en lång rad av tester som den har klarat av med bravur. Vi har idag enbart några få indikationer på att standardmodellen kanske inte är hela sanningen. Min forskning riktar in sig på två av dessa: neutrinooscillationer samt förekomsten av mörk materia. Neutriner är en typ av partiklar som är nära besläktade med elektroner, med skillnaden att de är elektriskt neutrala och mycket lätta. Man känner till tre olika typer av neutriner. De har en egenskap som gör att de kan byta mellan dessa skepnader, så kallade neutrinooscillationer. Dessa kräver att neutriner har massa, vilket inte kan förklaras inom standardmodellen. Det har visat sig att 5/6 av all materia i universum inte består av samma sorts materia vi är vana vid från det dagliga livet och växelverkar ytterst svagt med denna. Denna okända materia kallas mörk materia då den inte påverkas av eller sänder ut elektromagnetisk strålning. I standardmodellen finns ingen partikel som skulle kunna utgöra denna komponent i vårt universum. Min forskning avser teoretiska studier av neutrinooscillationer och mörk materia. Genom att relatera till observationer är mitt mål att kunna utröna hur neutriner får sin massa samt vad mörk materia består av. Förhoppningen är att svaren på dessa frågor leder oss fram till en ny standardmodell som kan beskriva vår verklighet på ett bättre sätt. [...]

Pristagare 2013

Josefin Larsson är född i Malmö 1980 och avlade studentexamen på Borgarskolan 1999. Hon studerade sedan vid Lunds universitet och tog en magisterexamen i fysik 2005. Därefter fortsatte hon med forskarstudier vid University of Cambridge, Storbritannien, och disputerade i astrofysik 2008. Efter disputationen gjorde hon en postdoc som Oskar Klein fellow vid institutionen för astronomi vid Stockholms universitet. Sedan sommaren 2012 är Josefin en av rymdstyrelsens research fellows och är verksam inom gruppen för astropartikelfysik vid KTH. Larsson beskriver sin forskning så här: Jag är astronom och min forskning handlar om extrema astrofysikaliska objekt, så som supernovor och gammablixtar. Både supernovor och den vanligaste typen av gammablixtar uppstår när en massiv stjärna slutar sitt liv i en våldsam explosion. I explosionen slungas de yttre delarna av stjärnan iväg medan resten kollapsar till en neutronstjärna eller ett svart hål. I samband med detta bildas universums tunga grundämnen, vilka i sin tur utgör viktiga komponenter när nya stjärnor och planeter bildas. Det finns många obesvarade frågor om dessa explosioner. Bland annat förstår vi inte hur själva explosionerna triggas, eller hur det går till när de jetstrålar som uppstår i gammablixtar bildas. Vi vet inte heller vilka mekanismer som ger upphov till all den gammastrålning som observeras. För att försöka svara på dessa och relaterade frågor så använder jag mig av observationella data från både rymd- och markbaserade teleskop. Att förstå explosionerna är inte bara viktigt i sig, utan har även betydelse för vår förståelse för galaxutveckling och fysikaliska processer i extrema miljöer. [...]
Åsa Johansson är född och uppvuxen i Malmö. Hon flyttade till Uppsala 1995, där hon läste civilingenjörsprogrammet i Molekylär bioteknik och disputerade i Medicinsk genetik 2006. Åsa Johansson har tillbringat två år som postdoc i ett samarbetsprojekt mellan Texas Biomedical Research Institute (tidigare Southwest Foundation for Biomedical Research), San Antonio, Texas och Norwegian University of Science and Technology (NTNU), Trondheim, Norge. Hon fortsatte därefter som postdoc vid Uppsala universitet. Sedan 2010 är hon anställd som bioinformatiker/forskare vid Uppsala Clinical Research Center (UCR) och har även en deltidstjänst som forskare vid institutionen för Immunologi, Genetik och Patologi, Uppsala universitet. Åsa Johansson beskriver sin forskning så här: Att våra arvsanlag påverkar vår hälsa och risken för sjukdom har varit känt sedan länge. De senaste åren har jag varit med och bidragit till att identifiera hundratals gener som påverkar risken för olika folksjukdomar. Bara en bråkdel av våra arvsanlag består av gener, medan den största delen består av element som bestämmer om en gen ska vara aktiv, d.v.s. slås av eller på. Olika organ i kroppen har olika funktionen där olika gener är av- och påslagna. Denna reglering, som kallas epigenetik, påverkas av vår miljö. Om vi utsätts för gifter, näringsbrist eller svält ändras aktiviteten av våra gener, en förändring som kan bli permanent och även föras vidare till våra barn. Vi vet också att epigenetiska förändringar kan påverka risken för många folksjukdomar, så som diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Med stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer jag att studera hur förändringar av epigenetiska faktorerna påverkar vår hälsa och risk för sjukdomar. Jag kommer att undersöka hur vår vardagsmiljö och diet påverkar genregleringen, samt mäta till vilken grad den epigenetiska regleringen ärvs av kommande generationer. Resultaten från min forskning kommer att bidra till en bättre förståelse för hur vi redan som unga kan påverka vår sjukdomsbild som äldre. Mediciner som påverkar epigenetisk reglering har visat sig vara lovande för behandling av bland annat cancer. I slutändan hoppas jag att min forskning kan bidra till tidig riskprediktion och bättre mediciner för många av våra folksjukdomar. [...]
Erik Johansson är född i Lidköping 1977, avladestudentexamen vid De la Gardiegymnasiet 1996, blev civilingenjör i teknisk fysik vid Chalmers 2001 och teknologie doktor i fysik vid Uppsala universitet 2006. Efter doktorsexamen tillbringade han två år som postdoktor vid Lunds universitet. Sedan 2010 är han forskarassistent i fysikalisk kemi på Uppsala Universitet. Johansson beskriver sin forskning så här: Min forskning handlar om att utveckla och förstå nya effektiva och billiga solcellsmaterial. Solcellsmaterialen jag har studerat har varit nanostrukturerade och de flesta är baserade på partiklar i nanometerstorlek. Anledningen till att solcellsmaterialen är nanostrukturerade är att de då får en väldigt stor inre kontaktyta där ljus kan omvandlas till elektricitet. Dessa material är också ofta billiga att tillverka och processen för tillverkning av solceller kan göras billig, vilket är viktigt för att solcellerna ska kunna konkurrera med kolkraft och kärnkraft. Jag har använt olika avancerade mätmetoder baserade på t.ex. röntgenstrålning eller laserljus för att förstå hur solcellerna fungerar. Med röntgenstrålning mätte vi exempelvis hur molekylerna i solcellerna är geometriskt placerade på ytan av nanopartiklar och hur molekylernas elektronnivåer förhåller sig till varandra. Detta kunde sedan användas för att förstå varför en solcell baserad på en viss molekyl var bättre än en solcell baserad på en annan molekyl, och hur man kan göra för att ytterligare förbättra solcellen. Processen för hur fotoner (ljuspartiklar) omvandlas till laddningar kunde vi följa med olika spektroskopier baserade på synligt ljus. Vi kan med de olika mätmetoderna därmed förstå sambandet mellan den geometriska strukturen i solcellen och de olika stegen i energiomvandlingsprocessen, och slutligen solcellens effektivitet. Nyligen har vi gjort intressanta upptäckter om hur vi kan förbättra delar av solcellen och även hittat nya material som har mycket lovande solcellseffektivitet. Stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer därför vara till stor hjälp för att undersöka dessa nya material ytterligare och nå fram till effektiva och billiga solceller. [...]

Pristagare 2012

Stöd till medicinsk forskning vid Uppsala universitet Göran Gustafssons stiftelse stöder medicinsk forskning vid Uppsala universitet, främst genom att under en treårsperiod ge ett väsentligt bidrag till lönen för unga forskare på docentnivå. Ny mottagare av detta stöd är Dariush Mokhtari. Dariush Mokhtari är född i Nacka 1977, växte upp i Älta och tog studentexamen vid Nacka gymnasium 1996. Efter fullbordad militärtjänst flyttade han till Uppsala för att studera molekylärbiologi vid Uppsala universitet, där han även gick en biomedicinsk forskarskola. Han blev Fil. Mag. i molekylärbiologi 2002, genomförde doktorandstudier vid Institutionen för medicinsk cellbiologi, och disputerade 2008, allt vid Uppsala universitet. Mokhtari har bedrivit post-doktorala studier med finansiering från Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning och är nu verksam vid Institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet. Dariush Mokhtari beskriver sin forskning så här: Min forskning syftar till att på cellulär och molekylär nivå förstå varför beta-cellerna dör vid typ-1 diabetes. Beta-cellerna finns i de s.k. Langerhanska öarna i bukspottskörteln och är de celler som producerar insulin. Vid typ-1 diabetes angriper kroppens immunsystem beta-cellerna, vilket leder till insulinbrist och förhöjda blodsockernivåer. Tyvärr finns det idag inget botemedel mot sjukdomen utan typ-1 diabetiker måste dagligen reglera sitt blodsocker genom att ta insulin. Typ-1 diabetes medför även en ökad risk för komplikationer på bl.a. ögon, njurar, nerver och blodkärl. De exakta mekanismer som bidrar till att beta-cellerna dör vid typ-1 diabetes är idag okända. I min forskning använder jag humana Langerhanska öar från donatorer för att bl a studera hur aktivering/deaktivering av olika signalproteiner påverkar beta-cellernas överlevnad och funktion. Jag studerar även hur dessa signalproteiner påverkar diabetes i djurmodeller. Genom att identifiera och öka förståelsen om de cellulära och molekylära mekanismer som är verksamma vid förstörandet av beta-cellerna så finns det en möjlighet att vi i framtiden kommer att kunna förhindra typ-1 diabetes. [...]
Axel Målqvist är född 1978 i Brämhult. Han avlade studentexamen vid Eksjö gymnasium 1997, blev civilingenjör i teknisk fysik 2001 och teknologie doktor i tillämpad matematik vid Chalmers Tekniska högskola 2005. Efter doktorsexamen tillbringade han två år som postdoc vid Colorado State University och University of California i San Diego. Därefter anställdes han som forskarassistent vid institutionen för informationsteknologi, Uppsala universitet, och är sedan 2008 biträdande lektor vid samma institution. Målqvist blev 2010 docent i beräkningsvetenskap. Målqvist beskriver sin forskning så här: Inom beräkningsvetenskapen försöker vi hitta tillförlitliga och effektiva numeriska metoder för att lösa de ekvationer som beskriver vår omvärld. Ämnet är naturligt interdisciplinärt och spänner över tillämpad matematik, numerisk analys, datalogi, samt otaliga tillämpningsområden. Jag har arbetat med att numeriskt lösa differentialekvationer, vars data varierar över många skalor i rummet. Exempel på problem som leder till sådana ekvationer är grundvattenflöde, flöde i oljereservoarer samt koldioxidlagring. I dessa tillämpningar är datorsimulering nödvändig för att kunna fatta kritiska beslut. Variationen över många skalor innebär svårigheter när man vill utforma tillförlitliga numeriska algoritmer. Det krävs adaptiva algoritmer där parallella beräkningar på finare skalor används för att berika lösningsrummen på de grövre skalorna. Via stödet från Göran Gustafssons stiftelse kommer jag att kunna fördjupa mitt arbete inom numeriska metoder för koldioxidlagringsproblem. En viktig komponent blir att ta hänsyn till den stora osäkerheten i data som är typisk för denna tillämpning. Arbetet kommer att ske i samarbete med institutionen för geovetenskap vid Uppsala universitet, som har tillgång till data och har stor erfarenhet av modellering. Målet är att göra beräkningarna snabbare och mer tillförlitliga så att beslut som fattas baserade på beräkningarna (t ex om en plats är lämplig för lagring) blir bättre underbyggda. [...]
Lars Bergqvist är född i Kristiansand 1976, avlade studentexamen vid Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg 1995, blev civilingenjör i Teknisk Fysik vid Uppsala Universitet 1999 och teknologie doktor i fysik vid Uppsala Universitet 2005. Han har tillbringat 3 ½ år som postdoktor vid Forschungzentrum Jülich 2005-09 och 1 ½ år som forskarassistent vid Uppsala universitet 2009-10. Sedan september 2010 är han biträdande lektor vid avdelningen för Materialvetenskap, KTH. Bergqvist beskriver sin forskning så här: Min forskning rör teoretiska studier av magnetiska material för användning inom informationsteknologi, såsom magnetisk lagring, minnen till framtidens datorer och sensorer. Jag tycker det är av speciellt intresse när magnetism och elektronik kombineras för att skapa material med speciella egenskaper, t ex hur magnetismen påverkas av en elektrisk ström och vice versa, vilket kan utnyttjas i minneskretsar. Dessa kretsar kan göras snabbare, ha större lagringskapacitet och samtidigt dra mindre ström än de halvledarkretsar som idag används. Man vill kunna växla mellan två magnetiska tillstånd så snabbt som möjligt med hjälp av en så liten elektrisk ström som möjligt. Vi har utvecklat en avancerad beräkningsmetod där storskaliga elektronstrukturberäkningar kombineras med atomär spinndynamiksimulering. Målet för forskningen är att optimera dessa kretsar, t ex förstå vilka grundläggande materialegenskaper som påverkas, hur kvaliteten på gränsytor i strukturen inverkar, samt vilken betydelse temperatureffekter har.  På längre sikt kommer vi att studera integrering med termoelektriska material, framför allt påverkan av termiska gradienter, för att generera elektricitet och spinnströmmar i dessa material. [...]

Pristagare 2011

Stöd till medicinsk forskning vid Uppsala universitet Göran Gustafssons stiftelse stöder medicinsk forskning vid Uppsala universitet, främst genom att under en treårsperiod ge ett väsentligt bidrag till lönen för unga forskare på docentnivå. Ny mottagare av detta stöd är Lina Emilsson. Lina Emilsson är född 1973 i Norrtälje. Efter studentexamen och språkstudier i Belgien började hon 1995 att studera vid Uppsala universitet. Där bedrev hon också forskarstudier vid institutionen för Genetik och Patologi och disputerade 2005 på en avhandling om Alzheimers sjukdom. Efter disputation har hon varit delaktig i flera vetenskapliga projekt med bas vid Uppsala universitet, och arbetat som postdoktor vid institutionerna för Fysiologi och Utvecklingsbiologi samt Genetik och Patologi. Sedan 2007 är Lina Emilsson verksam vid institutionen för Neurovetenskap i gruppen för Genetisk Utvecklingsbiologi. Hon har finansierats av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning och Hjärnfonden. Nu etablerar hon sin egen forskning för att förstå samspelet mellan nervceller och hur dessa påverkar hjärnans funktion vid neurodegeneration, missbruk samt psykisk sjukdom Emilsson beskriver sin forskning så här: Jag är intresserad av att förstå hur högre hjärnfunktioner, så som förmågan att tänka logiskt, minnas och lära, fungerar på gen- och nervcellsnivå, samt hur hjärnans molekylära balans förändras vid sjukdom. Detta undersöker jag ur ett prekliniskt och kliniskt perspektiv genom att kombinera studier av djurmodeller med undersökningar baserade på patienter med en specifik diagnostiserad hjärnsjukdom. De senaste åren har jag drivit ett projekt där vi har identifierat en molekyl (ett protein) som påverkar belöningssystemet i hjärnan. Vi har visat att om detta protein saknas hos möss så leder det till en ökad känslighet för dopamin-frisättande (”belönings-”) droger, som amfetamin, kokain och alkohol. Humangenetiska studier har dessutom identifierat genetiska förändringar av detta protein hos patienter som lider av alkoholism. Via stöd från Göran Gustafssons Stiftelse kommer jag nu att fortsätta att studera belöningssystemet, men även andra hjärnregioner och nervcellskretsar som är viktiga för kognitiva och emotionella egenskaper. Min forskning har betydelse för att ge ökad kunskap om hur specifika gener/proteiner påverkar funktionen hos nervceller och nervcellskretsar och vad som händer med dessa då en person drabbas av sjukdom. [...]
Charlotte Platzer-Björkman är född i Uppsala 1976, avlade studentexamen vid Katedralskolan 1995, blev civilingenjör i Teknisk Fysik vid Uppsala Universitet 2001 och teknologie doktor i elektronik vid Uppsala Universitet 2006. Hon har tillbringat ett år vid Institutt for Energiteknikk utanför Oslo 2009, och är sedan december 2010 docent samt biträdande lektor vid avdelningen för Fasta Tillståndets Elektronik, Uppsala Universitet. Platzer-Björkman beskriver sin forskning så här: Min forskning rör tunnfilmsmaterial med användning i solceller. För att solceller ska kunna bidra till vår energiförsörjning i stor skala krävs att de är billiga att tillverka och samtidigt effektiva och stabila. Billig tillverkning innebär material med många defekter, vilket som regel leder till elektriska förluster. De material som är mest intressanta för solceller är de som visar låga förluster trots stor mängd defekter av olika slag. I min forskning fokuserar jag på hur materialegenskaper och gränsytor påverkar funktion och förluster hos solceller. Jag har till största del arbetat med Cu(In,Ga)Se2, kallat CIGS, men även med metallhydrider och multikristallina kiselsolceller under mitt år i Norge. Jag har också intresserat mig för hur ljusinducerade förändringar av elektriska egenskaper hos vissa material påverkar solceller. Sedan 2010 arbetar jag med ett nytt lovande solcellsmaterial, Cu2ZnSn(S,Se)2, kallat CZTS, som inte innehåller några sällsynta eller skadliga grundämnen. Målet för forskningen är att kontrollera filmtillväxt och att förstå hur filmkvalitet, sammansättning, segregering av sekundärfaser samt gränsytor mot kontaktmaterial påverkar optiska och elektriska förluster i dessa solceller. [...]
Henrik Hult är född i Stockholm 1975, avlade studentexamen vid Åsö Gymnasium 1994, blev civilingenjör i Teknisk Fysik vid KTH 2000 och teknologie doktor i Matematisk Statistik vid KTH 2003. Han har tillbringat ett år som postdoktor vid Köpenhamns Universitet 2004,  1 ½  år som postdoktor vid Cornell University 2005-06, och två år som Assistant Professor vid Brown University 2006-08. Sedan juli 2008 är han lektor vid avdelningen för Matematisk Statistik, KTH. Hult beskriver sin forskning så här: Min forskning syftar till att bestämma sannolikheten för extrema händelser i stokastiska system, samt att beskriva hur dessa händelser troligast uppkommer. Som exempel kan nämnas sannolikheten att ett datanätverk överbelastas av inkommande trafik, sannolikheten för stora försäkringsskador som ruinerar ett försäkringsbolag eller sannolikheten för extrema kursrörelser på en finansiell marknad. Då dessa sannolikheter är svåra att beräkna analytiskt används i huvudsak asymptotiska approximationer eller Monte Carlo simulering. I båda fallen är det väsentligt att beskriva det mest sannolika sättet på vilket den extrema händelsen uppkommer. Till exempel, är det troligast att det är många små bidrag som konspirerar till att orsaka händelsen eller är det troligast att enskilda extrema chocker orsakar händelsen?  Vi har visat att i system med tjocksvansade fördelningar är det ofta troligast att en stor chock (t.ex. en stor datafil, en katastrofskada, eller en kraftig prisrörelse) är grundorsaken till extrema händelser. Vi beskriver också hur chocken fortplantar sig i systemet för att orsaka händelsen. Resultaten formuleras inom teorin för stora avvikelser. Via stödet från Göran Gustafssons Stiftelse kommer vi att studera Monte Carlo-simulering som  beräkningsmetod av extrema händelser.  Då simuleras systemet många gånger och man beräknar frekvensen för händelsen, vilket ger en skattning av sannolikheten. Ett problem är att det kan behövas ett mycket stort antal simuleringar för noggrann beräkning av sannolikheten, och beräkningstiden kan bli så lång att algoritmen blir obrukbar. För att snabba upp beräkningstiden utnyttjar man specifika egenskaper hos systemet för att styra simuleringarna till de områden som är relevanta för händelsen. Styrningen av simuleringarna baseras på en dynamisk beskrivning av det mest sannolika sättet händelsen inträffar. Asymptotisk analys i form av stora avvikelser för det stokastiska systemet och för de empiriska mått som resulterar från simuleringen karaktäriserar den information om systemet som behövs för att konstruera effektiva algoritmer. Min forskning syftar till att ta fram generella verktyg för hur man konstruerar och analyserar effektiva simuleringsalgoritmer. Teknikerna är användbara i en mängd tillämpningar. [...]

Pristagare 2010

Maria Ferletta är född och uppvuxen i Rönninge utanför Stockholm, tog studenten 1992 vid Huddinge gymnasium, började därefter på kemiingenjörsprogrammet vid Uppsala universitet, och blev 1997 Fil. Mag. i biologi vid Uppsala universitet. Hon disputerade 2002 vid Uppsala universitet i biologi med inriktning mot molekylärcellbiologi, efter att ha delat sin doktorandtid mellan Tekniska-Naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet och Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Efter disputationen arbetade hon en kortare period vid Institutionen för Cell- och Utvecklingsbiologi vid Lunds universitet. Sedan 2002 är Maria Ferletta anställd på institutionen för Genetik och Patologi vid Uppsala universitet, med finansiering från bl.a. Barncancerfonden och Åke Wibergs stiftelse. Ferletta beskriver sin forskning så här: Min forskning är inriktad på de grundläggande cell- och molekylärbiologiska mekanismer som ligger bakom uppkomsten av hjärntumörer. De terapeutiska behandlingarna för höggradiga hjärntumörer, så som gliom, är idag ineffektiva, och medelöverlevnaden kan vara mindre än ett år. Det finns flera indikationer på att hjärntumörer uppkommer från s.k. cancerstamceller, vilka kan självförnyas och ge upphov till andra cancerstamceller, likväl som en prolifererande och differentierande cellavkomma. Vissa av cancerstamcellerna förblir omogna och är ”motorn” till tumören. Dessa celler är svårare att komma åt vid behandlig, och kan därför fortsätta att hålla tumören vid liv. I mitt projekt studerar jag om det är möjligt att behandla hjärntumörer genom att förhindra cancerinitierande celler att proliferera, eller genom differentiering av tumörcellerna. Vi har bl.a. funnit att gliom består av minst två olika celltyper. Den ena gruppen celler uttrycker Sox2, GFAP och Sox21 och saknar uttryck av fibronectin, medan den andra gruppen saknar uttryck av Sox2, GFAP och Sox21, men uttrycker fibronectin. Är det då möjligt att förhindra tumörutvecklingen eller att initiera utmognad av tumörcellerna genom att t.ex. blockera Sox2? Detta studerar vi både in vivo och in vitro med molekylärbiologiska metoder samt genom analys av humanvävnad. Fyndet att Sox2 är nödvändigt för den tilltagande tumörtillväxten gör Sox2, eller proteiner nedströms om Sox2, till mycket intressanta kandidater för nya terapeutiska behandlingar av hjärntumörer. [...]
Stöd till medicinsk forskning vid Uppsala universitet Göran Gustafssons stiftelse stöder medicinsk forskning vid Uppsala universitet, främst genom att under en treårsperiod ge ett väsentligt bidrag till lönen för unga forskare på docentnivå. Nya mottagare av detta stöd är Pernilla Bjerling och Maria Ferletta. Pernilla Bjerling är född 1967 i Sundsvall, och flyttade 1989 till Uppsala för att studera molekylärbiologi, varpå följde forskning om genuttryck i jäst, först vid Uppsala universitet och senare vid Köpenhamns universitet, där hon 1998 disputerade i genetik. Därefter fortsatte Pernilla Bjerling sin forskning i Karl Ekwalls grupp på Karolinska Institutet/Södertörns Högskola. År 2003 erhöll Pernilla Bjerling en forskarassistenttjänst vid Vetenskapsrådet, och kunde därmed etablera sin egen forskningsprofil, först vid Södertörns högskola och sedan 2004 vid Uppsala universitet. Bjerling beskriver sin forskning så här: DNA-sekvensen för hela det mänskliga genomet är nu känd, och därmed känner man alla människans gener. Det är nu en stor utmaning att undersöka funktionen av alla dessa gener. En annan viktig aspekt är att förstå regleringen av generna; hur stängs de av och hur slås de på? Min forskning syftar till att förstå grundläggande mekanismer i dessa processer i jäst. Framförallt är jag intresserad av hur packningen och organisationen av genomet påverkar genuttryck. Fördelen med att göra dessa studier i jäst är att det är så mycket enklare att manipulera genomet och märka in vissa delar, som sedan studeras i mikroskop. Dessutom kan vi relativt enkelt sätt mutera proteiner, som är viktiga för genomets organisation, och studera effekten av dessa mutationer. Vi har bland annat funnit drastiska förändringar av packningen av gener som slås på när jästens näringstillgång stryps. Studierna av den förhållandevis enkla organismen jäst kan hjälpa oss att förstå en mer komplicerad varelse som människan. [...]
Sascha Ott är född 1973 i Heilbronn, Tyskland. Han studerade kemi vid universitetet i Freiburg, Tyskland, tog en Bachelor of science vid Flinders University of South Australia, och en Ph D 2002 vid University College London. Efter att ha varit postdoktor vid Stockholms universitet hos prof. Björn Åkermark och prof. Licheng Sun fick Sascha Ott 2004 en forskartjänst vid Uppsala universitet, följt 2006 av en forskarassistenttjänst och 2010 av en rådsforskartjänst från Vetenskapsrådet i oorganisk syntes. Ott beskriver sin forskning så här: Under de senaste decennierna har det gjorts mycket stora framsteg inom organisk elektronik och fotonik. Marknaden för elektronikprodukter baserade på organiska material har uppskattas till över 30 miljarder dollar år 2015. Det är upptäckten av ledande polymerer och elektroluminiscens baserad på små organiska molekyler under 1980- och 1990-talen som ger den vetenskapliga grunden för området. Det mesta av dagens forskning inom organisk elektronik görs med traditionell kemi. Genom kemisk syntes har man tillgång till hela Periodiska systemet och kan utnyttja egenskaper hos grundämnen som ännu inte kommit till användning inom molekylär elektronik. Vi har nyligen initierat ett projekt som, uttryckt i vetenskapliga termer, handlar om icke-traditionella pi-konjugerade topologier, där fosfor infogas i pi-konjugerade system. I dessa system studerar vi föreningarnas elektroniska egenskaper och deras växelverkan med ytor, för att kunna utnyttja dem i organiska tunnfilmstransistorer. Projektet kräver kontakter mellan organisk kemisk syntes, ytfysik och komponenttillverkning. I vårt fall sker det genom samarbete med det Uppsala-baserade nätverket U3MEC inom molekylär elektronik samt med en forskargrupp vid Department of Chemical Engineering, Stanford University, som arbetar med komponenter. Vår strävan är att finna nya vägar inom organisk elektronik genom att våra grundvetenskapliga studier av molekyler leder till praktiska tillämpningar. [...]
Carlota Canalias är född 1975 i Barcelona, Spanien. Efter studier i fysik vid Universitat Autonòma de Barcelona flyttade hon 1999 till Sverige för att påbörja forskarstudier. År 2005 avlade hon doktorsexamen i laserfysik vid KTH, där hon fortsatte som forskare fram till 2007. Efter en tid i näringslivet återvände hon 2008 till KTH och laserfysik, nu som forskarassistent på Vetenskapsrådet. Canalias beskriver sin forskning så här: Min forskning handlar om framställning och studier av nanodomänstrukturer i ferroelektriska kristaller och deras användning i optiska tillämpningar. Den kunskapen skall användas för att skapa nya typer av optiska komponenter, bl.a. baserade på motpropagerande optiska fält, elektro-optiska effekter och plasmon-polariton-koppling. Utveckling av nanostrukturerade ferroelektriska kristaller kräver grundläggande forskning om hur domäner växer fram i ferroelektriska material, och vilka eventuella fysikaliska och materialrelaterade begränsningar finns. En viktig fråga är egenskaperna hos den så kallade domänväggen, det vill säga det mycket smala området som ligger mellan två domäner, och vars egenskaper kan vara extremt viktiga för hur hela strukturen beter sig. I domänväggen kan, till exempel, kristallsymmetrin förändras lokalt, vilket kan leda till intrikata och komplexa ickelinjära optiska effekter. När två små domäner växer fram nära varandra påverkar de varandra. Den dynamiken vill vi försöka beskriva och förstå. [...]

Länk till pristagare 2009-2002