Teknisk fysik

Alina Sekretareva får Göran Gustafssonpriset i teknisk fysik vid Uppsala universitet. Hon är född 1989 och uppvuxen i Ryssland där hon tog sin grundexamen 2011 i kemi vid Moskvas statliga universitet. Sin doktorsexamen i tillämpad fysik fick hon 2016 vid Linköping Universitet. Därefter tillbringade hon tre år som postdoktor i USA vid Stanford University. Hon återvände till Sverige till Uppsala Universitet och blev biträdande lektor år 2021.  För att kommersialisera sin forskning startade hon nyligen företaget Bioweronics AB. 

Alina Sekretareva beskriver sin forskning så här: Min forskning syftar till att förbättra förståelsen för elektronöverföringsprocesser inom (bio)elektrokatalysatorer och på elektrod/katalysatorgränssnittet genom att utveckla nya tekniker som möjliggör studier av dessa reaktioner på singelmolekylnivå. Förutom grundläggande aspekter undersöker jag möjligheter att designa nya (bio)elektrokatalytiska enheter baserade på denna nya förståelse. Min forskning överbryggar disciplinerna elektrokemi och (bio)oorganisk kemi och använder en rad elektrokemiska, spektroskopiska och teoretiska tekniker för att adressera grundläggande frågor av relevans för elektrokatalys.

Min nuvarande forskning fokuserar på undersökningar av plasmondriven elektrokatalys på enstaka plasmoniska nanopartiklar och på utveckling av nya enmolekylära elektrokemiska tekniker för studier av enzymatisk katalys.

På fritiden tycker jag om att springa maraton, vandra och åka skidor.

Stephan Steinhauer får Göran Gustafssonpriset i teknisk fysik vid KTH. Han är född 1986 och uppvuxen i närheten av Wien där han studerade elektroteknik och teknisk fysik. Hans doktorsexamen fick han 2014 vid Vienna University of Technology.

Stephan Steinhauer beskriver sin forskning så här: Nanomaterial, definieras i stort sett som material med minst en geometrisk längd i nanometerskala, dvs. en miljarddel av en meter. Sådana material används som viktiga komponenter inom ett stort antal områden, från elektronik, energiutvinning, katalys och kemiteknik till modern kvantteknik. En hög grad av kontroll över storlek, kristallstruktur, kemisk sammansättning och gränssnittsegenskaper är av yttersta vikt för att uppnå material som är optimerade för sin specifika funktionalitet. Sedan min magisteruppsats har jag varit fascinerad av att studera nanomaterialens unika egenskaper och hur man kan tillverka dem på ett kontrollerat sätt, helst med precision i atomär skala. I synnerhet utvecklar jag metalloxidnanostrukturer för “klassiska” sensoranordningar samt för outforskade tillämpningar inom kvantoptik. I det senare fallet undersöker jag kopparoxidbaserade nanostrukturer som uppvisar elektron-hål-par med höga huvudkvantantal (dvs. Rydberg-excitoner), med målet att utveckla innovativa tillvägagångssätt för kvantsensorteknik med oöverträffad prestanda.

Utanför laboratoriet gillar Stephan racketsporter och är intresserad av att läsa litteratur.

Klaus Kröncke får Göran Gustafssonpriset i Teknisk Fysik vid KTH. Han är född 1986 i Wien och tog sin grundexamen i matematik där 2010. Efter det flyttade han till Tyskland och gjorde sina doktorandstudier vid universitetet i Potsdam där han disputerade 2013. Efter en postdok-period i Regensburg blev han assistant professor i Hamburg 2015. Han började som lektor vid KTH 2022.

Klaus Kröncke beskriver sin forskning så här: Min forskning handlar om differentialgeometri och geometriska partiella differentialekvationer, med särskild fokus på Ricci-flödet och Einsteins mångfald (eng. manifold). Ricci-flödet är en evolutionsekvation för krökta utrymmen som tvingar utrymmet att ändra sin geometri i riktning mot dess Ricci-krökning. På grund av dess analytiska natur kan den ses som en värmeekvation för geometrin. Det tenderar att jämna ut ojämnheter i geometrin men det kan också utveckla singulariteter. Ricci-flödet och förståelsen av dess singulariteter var viktiga ingredienser för klassificeringen av tredimensionella utrymmen som färdigställdes av Grigori Perelman i början av 2000-talet.

De stationära punkterna i Ricci-flödet kallas Einsteins mångfald. Jag är intresserad av beteendet hos Ricci-flödet som ett dynamiskt system i grannskapet av en Einstein-mångfald. I synnerhet är jag intresserad av relationen mellan dynamisk stabilitet och instabilitet hos en given Einstein-mångfald och dess geometriska egenskaper. Jag siktar på att använda dessa kopplingar för att bättre förstå geometrin för singulariteter för Ricci-flödet i fyra och högre dimensioner.

Einsteins mångfald kan också användas för att konstruera rum-tider som uppfyller den berömda Einstein-ekvationen i generell relativitetsteori. Jag undersöker det långvariga beteendet hos dessa och närliggande rum-tider och försöker hitta relationer till stabiliteten hos den underliggande Einstein-mångfalden.

På fritiden tycker Klaus om att spela (jazz) piano, sjunga i kör och upptäcka Stockholms större omgivningar med cykel.

Gemma Mestres får Göran Gustafssonpriset i teknisk fysik vid Uppsala universitet. Hon är född 1984 och uppvuxen i Barcelona där hon tog sin grundexamen 2007 i kemi vid Universitat Autònoma de Barcelona. Sin doktorsexamen fick hon 2012 vid Universitat Politècnica de Catalunya, Barcelona, Spanien.

Gemma Mestres beskriver sin forskning så här: Tillvägagångssättet för att utveckla biomaterial för reparation av ben (till exempel tandimplantat eller syntetiska bentransplantat) har omdefinierats under de senaste decennierna. Trenden har varit att gå från en teknisk design som helt enkelt skulle återställa benets mekaniska egenskaper till biomaterial som kan replikera benets fysikalisk-kemiska och biologiska egenskaper, vilket förbättrar benregenerering. Trots den enorma utvecklingen av biomaterial har en mycket liten del av dem lett fram till en faktisk produkt som kan tillämpas på patienter. Detta kan indirekt tillskrivas bristen på korrelation mellan de metoderna som används för att bedöma de biologiska egenskaperna hos biomaterial, nämligen cellodling (in vitro-analyser), djurförsök (in vivo-studier) och kliniska prövningar (med frivilliga patienter). Detta leder till en iterativ, lång och ofta oöverkomligt dyr process som medför att de allra flesta försök att skapa biomaterial inte blir av. Jag drivs av att utveckla nya forskningsverktyg för att överbrygga klyftan mellan in vitro– och in vivo-studier, vilket kan öka biomaterialens framgångsgrad i kliniska prövningar framöver. För att uppnå detta integrerar jag benreparationsbiomaterial i mikrofluidplattformar, där benets biologiska och fysiska stimuli imiteras. Denna testmetod kommer att leda till tillförlitliga och tids- och kostnadseffektiva studier, vilket stimulerar tillväxten av biomaterial till marknaden.

Utanför laboratoriet säger Gemma att hon älskar att åka på äventyr med familjen för att upptäcka nya områden och nya kulturer. Utöver det, tycker hon väldigt mycket om att umgås och prata med sina närmsta vänner.

Mats Persson får Göran Gustafssonpriset i Teknisk Fysik vid KTH. Mats är född 1987 i Västerhaninge utanför Stockholm och tog civilingenjörsexamen i teknisk fysik vid KTH 2011 och doktorsexamen i fysik vid KTH år 2016. Därefter tillbringade han tre år som postdoktor i USA, först vid Stanford University i Kalifornien och sedan, med stöd av ett Marie Curie-stipendium, vid General Electric Research Center i Niskayuna, NY, USA. Han återvände till KTH som biträdande lektor år 2020.  För att kommersialisera sin forskning var han under sin doktorandtid med och startade ett företag, Prismatic Sensors AB, som senare köptes upp av GE Healthcare.

Mats Persson beskriver sin forskning så här: Jag forskar om datortomografi, en teknik där patienten genomlyses av röntgenstrålar från olika riktningar så att en tredimensionell bild av kroppen kan rekonstrueras med en dator. Under doktorandtiden var jag med och utvecklade en fotonräknande röntgendetektor av kisel som kan ge bättre datortomografibilder än de detektorer som används idag. Till dess fördelar hör inte bara högre upplösning och lägre brus i bilderna utan också förmågan att uppmäta energin hos varje enskild foton, vilket ger bättre möjligheter att identifiera atomsammansättningen i olika vävnader.

Min nuvarande forskning är inriktad på att förstå hur den nya detektortekniken skall utnyttjas bäst. Jag utvecklar därför metoder för att utvärdera prestanda för fotonräknande detektorer och algoritmer för att säkerställa att uppmätta data används för att skapa bilder med bästa möjliga mätnoggrannhet och diagnostiska bildkvalitet. En ny och mycket lovande teknik som jag arbetar med för närvarande bygger på att använda djupa neurala nätverk som tränas på stora mängder bilddata och sedan snabbt kan generera bilder med drastiskt förbättrad kvalitet. Den fotonräknande datortomografitekniken, som kan vara i regelbundet bruk inom vården redan inom några år, har potential att leda till såväl reducerad stråldos som förbättrad diagnos av ett flertal sjukdomar som stroke, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.

På fritiden tycker jag om att vara ute i naturen, gärna på längdskidor om det är vinter.

Haining Tian får Göran Gustafssonpriset i teknisk fysik vid Uppsala universitet. Han är född 1983 i Qingyang, China. Han studerade Kemi på Dalian University of Technology 2000 och erhöll sin doktorsexamen inom Kemi 2009. Han gjorde en postdok-period vid KTH och grundade sin egen forskargrupp vid Uppsala universitet 2014.

Haining Tian beskriver sin forskning så här: I min forskning fokuserar jag på omvandling och lagring av solenergi, eftersom solenergi finns i överflöd och kommer säkerligen att vara samhällets huvudsakliga energikälla i framtiden. Att utveckla hållbara och stabila celler för att omvandla solenergi är därför värt att eftersträva. Tidigare har jag lyckats framställa en ny typ av fotokatoder där en billig och miljövänlig molekylär fotosensibiliserare är intryckt mellan en p-typ halvledare och en n-typ halvledare. Fotokatoden har demonstrerat ultrasnabb laddningsseparation från färgämnet till båda halvledarna inom pikosekunder. Eftersom färgämnesmolekylen är skyddad av de båda halvledarna förväntas fotokatodens hållbarhet att vara utmärkt. Fotokatoden har använts som solcell för att omvandla solenergi till elektricitet och som solbränslecell för att omvandla solenergi till bränslen.

Att fortsätta förbättra effektiviteten och stabiliteten hos dessa celler genom molekylär- och celldesign samt att studera hur laddningar rör sig i ytorna på dessa typer av celler är några av mina största intresseområden.

Utanför laboratoriet tycker Haining om att spela badminton och studera matematik, men allra mest tycker han om att måla tillsammans med sina döttrar.

Lilian Matthiesen får Göran Gustafssonpriset i Teknisk Fysik vid KTH
Hon är född 1984 och tog doktorsexamen vid Cambridge University i England och fortsatte med postdokperioder både i England (vid universitetet i Bristol) och i Frankrike (vid Université Paris-Sud och vid Jussieu i Paris) innan hon blev assistant professor vid universitetet i Hannover (Tyskland) 2015. Hon började som biträdande lektor vid KTH 2016 där hon är lektor nu.

Lilians forskning ligger inom området analytisk talteori och inbegriper en spännande blandning av verktyg från kombinatorik och komplex analys. Utöver rent talteoretiska frågor är hon också intresserad av Diofantisk geometri, ett område som är centrerat kring det mycket gamla problemet att förstå existensen och fördelningen av rationella tal-lösningar till polynomekvationer med heltalskoefficienter.

Lilian har nyligen upptäckt nöjet med löpning i skogen och tycker mycket om att upptäcka Stockholms större omgivningar med cykel.

Ute Cappel får Göran Gustafssonpriset i Teknisk Fysik vid KTH. Hon är född 1984 och uppvuxen i Düsseldorf. Hon tåg sin masterexamen 2007 i kemisk fysik vid University of Bristol och sin doktorsexamen 2011 vid Uppsala Universitet.

Ute beskriver sin forskning så här: Mitt stora forskningsintresse är solceller och hur vi kan utveckla solceller baserade på nya material, som kan möjliggöra enkel och billig tillverkning. Jag använder avancerade Röntgen-baserade metoder för att undersöka detta. Med hjälp av dessa metoder kan vi bättre förstå den kemiska sammansättningen av materialen och gränsskikten i solcellen. Detta använder vi för att titta på materialens stabilitet och för att finna metoder för att undvika nedbrytningsprocesser.  Utöver detta går det att ta fram information om dynamiken hos de processer inom solceller som skapar elektricitet och hur de kan påverkas.

Det som framförallt driver mig i min forskning är att förbättra metoderna för att ta fram relevant information och ny kunskap. Som ett exempel så är den metod som jag använder mest (fotoelektron spektroskopi) väldigt yt-känslig, så vi kan inte se djupt in i materialen. Vi har gjort några skikt i solcellen väldigt tunna och nu kan vi använda metoden för att studera en hel solcell under drift och därmed ta fram ny information om hur solcellen fungerar.

Utanför vetenskapen gillar jag friluftsaktiviteter och framför allt forspaddling.  Det blir en del paddling i Stockholms Norrström efter jobbet och resor till Sveriges älvar på helgerna.